Ja det kanske inte är så roligt att läsa men jag lägger upp den ändå =)

Söndagen den 15/6-08 kl 16.32
11 dagar över tiden föddes världens finaste och underbaraste kille

Jag hade haft förvärkar ganska många dagar innan dom riktigt onda värkarna kom. Men iaf det började fredag morgon med onda värkar. Jag gick upp vid 04 och klockade värkarna. Men dom kom inte alls så ofta. Kanske med 7-15 minuters mellanrum. Robban kom upp vid 5 för då var det dags att gå till jobbet. Han frågade varför jag satt uppe och jag berättade. Men han verkade inte alls förstå allvaret så han tog det cool lugnt. Sen när han hade kommit till jobbet så ringde han och frågade vad jag menade förut och jag berättade att jag hade ont. Och han trodde jag bara hade haft ont en gång. Men sen förstod han och frågade om jag ville att han skulle komma hem. Men det sa jag att det inte var någon idé. På dagen la jag mig och försökte sova i all studentväsen =) Men jag somnade iaf och när jag vaknade hade värkarna försvunnit. Jahopp tänkte jag. Men tji fick jag, på kvällen kom dom tillbaka med dubbel styrka. Kunde inte sova många timmar den natten. Men sen på lördagen försvann dom igen. Men inte helt denna dagen. Hade några få värkar på dagen.

Jag och Robban tog oss en promenad runt slussarna och tillbaka. Tog oss ca 3 timmar. Och under promenaden gick slemproppen, då fattade jag att det var nära =). När vi sen kom hem så gjorde det fruktansvärt ont så vi ringde upp till förlossningen och dom tyckte vi skulle avvakta hemma lite och komma upp på kvällen för att få eventuell sovdos. Så det gjorde vi. Tog mig igenom värkarna hemma och fotboll var det ju också. Jag ville väl egentligen åkta upp lite tidigare men vi väntade på att matchen var slut. Det var ju Sverige som spelade =) Så fort matchen var slut tog vi våra väskor och åkte till förlossningen. Usch värkarna i bilen var ingen hit. När vi var framme och vi kom in fick vi ett förlossningsrum med en gång. Var bara vi på hela förlossningsavd. Dom satte CTG och kollade om något hade hänt med tappen. Men jag hade bara öppnat mig till 2 cm. Så hon frågade om jag ville stanna kvar eller om jag ville åka hem på en sovdos. Jag valde ju givetvis sovdosen.

Haha måste berätta att när vi var på väg hem så blev vi stoppade av polisen och jag fick några grymma värkar samtidigt. Haha jag kan säga att polisen som stoppade oss fick lite panik när han såg vad som var på gång. Haha. Som i en film =).

Jaja jag fick iaf sova väääldigt bra den natten tack vare undermedicinerna. =) Men när jag vaknade på morgonen var det inget roligt längre. Ojoj vad ont jag hade. Visste inte alls vart jag skulle ta vägen. Värkarna kom med 3-5 minuters mellanrum och vi ringde in på morgonen och fick komma in igen. Vid 10 var vi framme och när jag kom in fick jag samma förlossningsrum som kvällen innan. Hon kände vad som hade hänt och jag hade öppnat mig till BARA 3 cm. Men vi fick stanna kvar. Och oj vilken känsla när hon sa att vi skulle stanna kvar och att vi inte kom härifrån utan bebis =)

Efter någon timme fick jag gå in i ett rum som hade badkar och bada samtidigt som jag fick lustgas. Skulle kunna sitta hur lääänge som helst i det badet. =) Efter ca 2 timmar gick jag upp och då gjorde barnmorskan en koll och jag hade öppnat mig till 4 cm. Så hon bestämde sig för att ta hål på hinnorna. Men det gick inte fortare fram för det så så satte hon även in värkstimulerande dropp. Sen så frågade hon om jag ville ha ryggbedövningen och den tackade jag ju naturligtsvis ja till =) Narkosläkaren kom och satte den samtidigt som jag var helt borta av lustgasen. Lustgasen och Robert var verkligen mina trogna vänner under hela förloppet. =). Narkosläkaren gissade att Melvin skulle kika ut kl 16.45.

När Edan väl började verka mådde jag toppen. Vilken lättnad att inte ha ont längre. Det enda man kände av var att magen blev hård men det gjorde ju inte ont =) Nu fick jag även i mig lite mat, för jag hade spytt och spytt innan och var helt tom i magen.

Barnmorskan gjorde en koll och jag hade öppnat mig till 5 cm nu. Inte alls mycket för den tiden det tagit. Så hon höjde droppet. Och då började värkarna göra ont igen men på ett helt annat sätt. Det gjorde verkligen fruktansvärt ont och kom jätte tätt. Jag tappade kontrollen totalt och jag grät och grät.  När hon nästa gång gjorde en koll hade jag öppnat mig till 8 cm. Då snurrade hon runt i livmodertappen för att ena sidan inte vidgats tillräckligt och huvudet kunde inte trängas ner ordentligt. Sen kommer jag bara ihåg att hon sa att hon såg huvudet. Jag var så inne i lustgasen att jag inte fattade nått. Första krystvärken kommer jag ihåg och då var det riktigt svårt att hålla tillbaka men då sa BM att jag var tvungen att hålla tillbaka. Åh vad det var svårt. Men jag fixade det. Så fick jag upp benen i ställningarna. Men sen däremot kände jag inte alls av mina krystvärkar. Alla som sagt till mig att "man vet när man ska krysta och man kan inget annat göra då" Yeeeh right. Jag hade kunnat skippa krystningen helt om det inte var så att BM sa till mig när jag skulle trycka. Men att trycka var nog det värsta med hela förlossningen. Jag tog i för kung och fosterland men kände att inget hände. Och ingen paus mellan krystandet hade jag häller. Jag ville helt ärligt bara dööö. Men tillslut såå tänkte jag att nu ska han ut så jag gick in i mig själv totalt och tappa allt omkring (lite hjälp av lustgasen också) haha. Men efter ett tag när det gjorde som ondast kände jag bara hur något bara gled ur mig. Fattade verkligen ingenting. Robban fattade inget han häller. Haha han viskade i mitt öra att det blev en kille och att han inte fattade något. Det gick ju så fort. =)

När dom sen la honom på min mage kom han inte tillräckligt upp för navelsträngen var för kort. Och jag hade fruktansvärt ont efteråt och hade massa lustgas även då. När Robban klippt navelsträngen kom han upp till mitt ansikte men jag hade så ont så jag bad dom ta honom. Robban fick honom då. =) Stoltare pappa har jag nog aldrig sett =)

Ja så var det ju moderkakan som skulle ut. Men den ville ju något helt annat. Fick iaf efter många om och men köras iväg och opereras. Och då träffade jag ju narkosläkaren igen som hade gissat att Melvin skulle kika ut 16.45 och då berättade jag att han kikade ut 16.32 =) Så han missade bara med 13 minuter =). Stolt han var då haha.
Efter det fick jag ju ligga på uppvaket i ca 2 timmar. Mina längsta 2 timmar någonsin. Hur såg min son ut, hur stor var han mådde han bra???!! Våran barnmorska var så himla snäll så hon kom ner till mig på uppvaket och berättade läget. Och tillslut fick jag komma tillbaka och fick då se världens finaste bebis. Och Robert han var sååååå stolt =) Så fick vi den goda efterlängtade fikan innan vi sen skulle till BB.

Man hade inte kunna ha ett bättre stöd under förlossningen. Robert var verkligen en ängel. Tack älskling!!

Men herregud vad ont det gjorde att få ut den lille prinsen. Hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat ana att det kunde göra så ont. Och att man överlevde är ju helt fantastiskt. =) Men man fick ju något helt otroligt för det!! =)

Sorry att det blev så långt ;)

Sista magbilden (4 dagar innan han kom)






Vissa har det bra =)


Jag och min käre vän


Melvin Andersson 3705 gr och 51 cm lång