Emma

Hej!

Tänkte jag måste få ner min lilla berättelse om när Nilo, vår tredje gosse kom till världen! =)

 

Den 1e januari fick vi som en liten chock när ett graviditetstest visade PLUS, men ack så mycket lycka. Vi som då var 4 skulle nu bli 5 =)

 

I mars var vi på rutinultraljud och det visade sig vara en liten underbar gosse i magen. Så fin redan då! Och den stoltheten man kände redan var enorm.

 

Sen när vi i kommit till vecka 30 började det strula. Vi fick åka in den 7 juli till antenatalmottagningen för att kolla upp blödningar och många sammandragningar. Vi blev uppkopplade till CTG och det visade inget onormalt. Mina sammandragningar/förverkar var svåra att fånga på ctg (samma med Melvin)

Bebis hade lite oregelbundna hjärtslag och hoppade upp och ner högt och lågt men det var inget dom oroade sig för sådär jätte mycket. Min tapp var 4,5 cm så den var det heller inga som helst problem med. Den var VÄLDIGT lång =) Bra var ju det =)

 

Jag blev iaf sjukskriven.

 

Den 15e juli, och jag var i vecka 32+0 var vi på Borås djurpark och hade en allmänt bra dag =) När vi sen kom hem upptäckte jag att det kom som vatten i byxan. Gjorde "vattenavgångstestet" med en kökshanduk och det tedde sig som vattenläckage. Ringde upp till förlossningen och fick komma in vid 21 tiden. Blödningarna hade ju fortsatt och nu som vatten. När vi väl kommit upp blev vi uppkopplade på ctg och denna gången visade ctg regelbundna sammandragningar. Fick då en bricanyl spruta för att få dessa att försvinna. Det funkade! Dock kunde dom inte avgöra om det var vattenläckage men då jag blödde fortfarande ville dom ändå ha kvar mig på observation. Blev flyttad till ett förlossningsrum då det inte fanns rum på antenatalen. Och mina vänner, tro mig.. En förlossningssäng är ingen säng man vill sova i, bara föda barn i.. Haha! Robban åkte iaf hem och den natten blev det inte mycket sömn...

 

Den 16e juli Vid lunch tid fick jag komma till ett undersökningsrum och dom undersökte mig noggrant. Små sammandragningar då och då bara men inget vatten som dom kunde se. Blödde dock fortfarande så dom ville ha kvar mig ytterligare.

Fick nu ett rum på antenatalen och det är ju rena lyxen. En skön säng (om man jämför med förlossningssängen :D ) och TV! Underbart! =)

Det hände inte så jätte mycket mer förutom fortsatta blödningar, regelbundna sammandragningar och bricanylsprutor för att stoppa det. Fick även första kortisonsputan för bebis lungmognad. 3 stycken ska man ha.

 

Men så när man minst anar det, vattnet gick! Satt på toa och kände ett litet knäpp och det kom en hel del annat än det som ska komma på toa ;-) Ringde på klockan och berättade att jag trodde vattnet gått. Barnmorskan avvaktade då hon inte riktigt trodde mig. Hon gick ut och jag satte mig i sängen.. Om vattnet inte gick innan så gick det nu.. Haha! Det flödade vatten ur mig och minsta rörelse gjorde att det flödade ännu mera. Satt där ensam i rummet och gapflabbade samtidigt som jag skakade som ett asplöv.. Nu hände ju något väääääldigt... Fick tag på klockan och ringde igen. Hon kom in och såg en genomvåt säng, genomvåt emma och en flod ner på golvet. Haha!! Töntigt nog kunde hon inte med säkerhet säga att det var vattenavgång.. Hahaha!

Hoppa in i duschen och hon såg hur det rann en massa ur mig och trodde mer och mer på mig ;-)

Men ingen panik då vattenavgång inte är som i filmer.. Det tyder inte alltid på att bebis kikar ut någon timme senare, haha! Det kom in en läkare som sa att nu är vårt mål att hålla honom inne först och främst tills jag fått mina 3 kortisonsprutor men sen är det sista målet att ha honom inne till vecka 34.

Fick ringt in Robban till mig och tro det eller ej, han stannade även över natten ;-) Typiskt nog hände inte mer under kvällen/natten förutom starkare sammandragningar men dom var dom snabba att stoppa med ytterligare bicanylsprutor. Jag fick iaf strängt sängläge..

 

17e juli var det som innan. Började morgonen med bricanylspruta och kortisonspruta. Och ni som känner mig vet att sprutor överhuvudtaget är en av mina skräckgrejer. Och dessa sprutor sattes i LÅRET...Det gjorde ONT!!!

Sen vid lunchtid kom min pappa, Ylva och lillebror på besök! =) Det var sååååå uppskattat. Man glömde rädslan och stressen inför allt för en stund. Lovley! <3

På eftermiddagen kom Robban och barnen upp på ett litet besök. Dom väckte mig och när jag vaknade kände jag mig jätte sjuk i kroppen. Feber! Jag är den som aldrig har feber men hela kroppen skriker feber. Detta var en mycket negativ grej under hela denna resa. Då jag inte visade feber på termometern, bara en liten höjning, så togs inte dessa varningssignaler på allvar. Vattnet hade nu även börjat lukta. Inte ens detta hanns med att kolla upp. Fick iaf ett par Alvedon och till natten även en sovdos. Det behövdes!

Men trots detta vaknade jag av mina, som nu kunde kallas förvärkar, och mer bricanylsprutor blev det. Var uppkopplad på CTG nästintill hela natten och barnmorska som sprang in och ut till mig hela tiden. Inte mycket sömn.

 

18e juli. Som tidigare startade dagen med mer bricanyl och nu sista kortisonsprutan. Och feberkänslan var konstant trots Alvedon, men visade aldrig mer än 37,9. Inväntade min syster som skulle komma upp och göra mig sällskap. Hon skulle ju även få vara med på förlossningen. Hon kom, satt och tjöta lite, det kom en underbart fin present med en massa gottigt i och även tidningar från fina människor, sen kom även Robban och Charlie upp och gjorde oss sällskap. Eftersom jag nu fått sista kortisonsprutan släppte dom på mitt sängläge. Men jag fick inte gå långa sträckor så vi tog rullstolen ner till cafeterian. Nu kom mina förvärkar väldigt ofta och gjorde ont. Systrami fick stanna rullstolen varje gång dom kom. Vågade inte vara borta allt för länge så vi fikade och sen åkte vi tillbaka upp till antenatalen. Barnmorskan förstod att det var något fel då vi inte var borta mer än 1 timme. Kopplades återigen upp på CTG och det visade starkade förvärkar som kom med 3-5 min mellanrum. Mer bricanyl som stoppade upp det lite men inte helt nu. Vi satt och stirrade på denna maskin alla 3 och ändå trodde man det inte var på gång.. Haha!!

Dom åkte iaf hem och mina förvärkar fortsatte. Mer bicanyl. Proppades full av denna bricanyl...

Jag skulle på ett tillväxtultraljud (då det inte hanns med tidigare) men nu kom läkaren in och sa att det inte behövdes för jag fick klartecken till att föda om bebis ville komma ut nu.

Men ändå så fortsatte dom med en massa bricanyl hela natten igenom då mina förvärkar blivit ännu mer och starkare. Allt var såååååå förvirrande. Ena stunden skulle vi stoppa och andra inte, men ändå stoppades det upp. Fattade ingenting...

 

19e juli (min värsta men ändå en av dom bästa dagarna i mitt liv) så kom barnmorskan in tidigt på morgonen och tog prover, som också hade missats innan. Och någon timme efter kom både hon och doktorn in och sa att nu ska vi sätta igång dig så infektionsproverna visade förhöjning. Vaaaaaaaa, vad säger ni??? Ska vi sättas igång NU?????? Jag måste ringa in Robban!!! Han svarar och jag säger som det är i ren panik och i chock. Han hamnade nog i samma chock för han frågade om han hann äta sin frukost innan, och ja sa jag! Det hinner du men kom så fort du kan. Sen en massa nålar, in på ett förlossningsrum och en massa undersökningar. Jag hade själv öppnat mig till 2 cm men tappen fanns fortfarande. Jag reser mig upp för att gå på toa och läkaren ser att mitt vatten ser grumligt ut. Hon bestämmer typ i samma veva att denna bebis ska ut NU. Vaaaaaa? Frågar jag. Vadå nu?? Robban har ju inte hunnit in och jag känner mig som världens mest ensammaste människa.. Hon förklarar för en mycket förvirrad Emma att dom måste plocka ut honom nu, en vanlig förlossning hinner vi inte med!! WHAT!! NEEEEEEEJ var det enda jag tänkte.. Fick låna doktorns telefon för att ringa Robban och berätta att han fick minsann åka med engång då dom ska snitta nu!!!!

 

Ut ur förlossningsrummet och inkörd på operationssalen för nu skulle det bli ett AKUTSNITT.. Livrädd som jag var, och då menar jag livrädd, och ensam, fick jag hälsat på en massa folk i stressen och slängas över på en annan brits, ryggbedövning läggs, jag läggs ner, skynke för magen och jag känner att mina fötter domnar sen så fattar jag nada. Han är tydligen redan ute!!!???!! Vaaaaaaaaa... Men Robban då, vart är han?? Sen kör morfinet in i min kropp och jag försvinner i all gråt och förtvivlan. Sen känner jag någon stå över mig och pussa på mig, min Robban har kommit! Bebis är ute och iväg förd till ett rum där läkare och sköterskor står och tar hand om honom. Jag är FÖRTVIVLAD!

 

Samtidigt som jag ligger stenhög av morfinet och dom syr ihop mig kommer Barnmorskan in en mycket snabbis med vår fina lilla gosse och vi får en syn av honom. Underbara fina pojk! Jag grinar mer än någonsin! Dom berättade för oss att han väger 1810 gr och är 43 cm lång och född. Så stolt, ledsen, förtvivlad, glad och drogad! Fick även till mig att det var jätte tur att han kom ut fort då fostervattnet var och doftade som kloakvatten, det var väldigt infekterat.

 

Efter dom är klara på op körs jag in till vårat förlossningsrum och där börjar jag frossa och febern steg i högan sky. Trots medicinering hade jag över 40 grader. Jag mådde riktigt riktigt dåligt. Kunde inte röra mig, spydde vid minsta rörelse och grinade för allt. Vad hade hänt?? Hade vår gosse kommit ut? Hur mådde han? Vad hade hänt och vad hände? Känslorna, tankarna och frågorna var MÅNGA!

 

Fick Robban att gå in till neonatalavdelningen dit vår son förflyttats för att kolla vad som hänt med honom.

En mycket stolt pappa kom tillbaka och berättade att en av världens finaste låg i kuvös men att han var väldigt duktig. Ingen syrgas hade behövts sättas in. Trots ett infektionsvärde på över 100. För dom som inte vet är det ett otroligt högt värde för en sådan liten människa.

På eftermiddagen fick jag på något vis tilltjatat mig att bli körd till neo för att hälsa på vår kille. Det är ju ganska trångt inne på neorummen så jag inte riktigt intill och kunde se honom. Men jag var iaf där. Jag mådde pyton och fick bli hämtad efter ett litet tag. :-(

 

Eftersom jag inte visade någon som helst förbättring trots antibiotika och annan medicinering fick jag ligga kvar på förlossningen.

 

20e juli Fick vi på morgonen snabbt förflyttas till BB.

Efter frukost gjorde jag återigen ett tappert försök att åka in till neonatal för att se vår lilla prins men jag var riktigt dålig fortfarande, svimmade och spydde. Fick snabbt åka tillbaka till BB :-(

Robban åkte hem vid lunchtiden och efter det kommer en läkare in och berättar att dom hittat en mycket ovanlig bakterie hos mig som spridit sig till mitt blod. Jag hade nu en livmodersinfektion + blodförgiftning. Detta skulle innebära antibiotika intravenöst i minst 10 dagar för min del och även nu för gossen då han troligen hade samma bakterie som mig.

 

Prinsen hämtade sig väldigt fort efter att rätt antibiotika satts in och sen har han inte gjort annat än att hämta sig. Att vara född i vecka 32 kan vara väldigt påfrestande och dessutom ha en väldigt stor infektion men ändå klara sig sååå otroligt! Han är helt fantastisk....

 

Alla var väldigt förundrade över mig och min händelse. Hur denna bakterie kommit in i mitt blod är det ingen som förstår. Och att vi båda mått såppas bra ändå trots allt. Envis mamma och livsviljestark gosse! =) <3

 

 

Tiden efteråt har varit väldigt jobbig. Många förstår verkligen inte och det går heller inte förklara. Visst, jag är jätte glad över att det gick så bra som det gjorde.. Men jag har mycket att bearbeta och jag kämpar med detta hela tiden. Har man inte fått uppleva en sådan här "traumatisk" upplevelse ska man heller inte uttrycka sig. Jag måste få må dåligt samtidigt som jag är överlycklig över vår fina lilla prins! 

 

 

Nilo Andersson

2014-07-19 

Kl 08.44

1810 gr

43 cm